Jan Olov Ullén (1934-2023)
Litteraturkritikern, radiomannen och författaren Jan Olov Ullén har avlidit i en ålder av 89 år. Hans närmaste är sönerna Johan och Mikael med familjer.
När jag en gång nämnde diktsamlingen Comoedia (1957) för Jan Olov Ullén såg han närmast besvärad ut. Det hade han inte behövt, det är en stilsäker debutbok från den s k lundaskolans slutperiod. Men nu var det inte poet Jan Olov blev utan poesikritiker, en av landets främsta.
Det passade hans utpräglat intellektuella och analyserande läggning bättre. Under åren i Lund hade han också tillgång till den spränglärde Göran Printz-Påhlson som stimulerande förebild. Jan Olov lämnade poesin som praxis åt sina nära vänner Göran Sonnevi och Anna Rydstedt, medan han själv blev kritiker i dagspressen och översatte Ezra Pound åt legendariska Cavefors förlag.
År 1969 kom Jan Olov till Sveriges Radio, hans viktigaste arbetsplats. Han blev chef för kulturredaktionen, men förvandlades inte till byråkrat utan förblev producent av insiktsfulla program. I samarbete med Marie Lundström gjorde han serien "Diktverket" och visade där en mer lättsam sida av sin person. Fint folkbildande var hans kommentarer till sitt stora urval De bästa svenska dikterna (2007).
Jan Olov kom från Karlskrona, studerade i Lund och var yrkesverksam i Stockholm, men hans viktigaste landskap var Öland, som Anna Rydstedt visat vägen till. Här tillbringade han somrarna och om ölandspoeterna Stagnelius och Rydstedt skrev han två av sina viktiga böcker. Tillsammans med Niklas Rådström redigare Jan Olov och jag också en antologi där samtida författare skrev om Stagnelius. En tredje av hans böcker handlar om Dante; det var svensk och internationell poesis stora namn som lockade Jan Olov, men på sitt lågmälda sätt hade han alltid ett personligt engagemang i de författarskap han skrev om. Det gladde honom när alla hans essäer förra året samlades i en respektingivande volym.
Jan Olov hade sällsynt god blick för dikters struktur och klangvärld. Vi satt under en vår ofta tillsammans och diskuterade var Almqvist egentligen menat att radbrytningarna skulle ligga i hans romanstexter (det framgår inte av partituret). Det var en underbart nördig syssla, och vi pratade dessutom om mängder med andra saker. Jag minns inte alla, men det viktiga var Jan Olovs vänliga ton, hans kunskaper, hans nyfikenhet. Vi är många som kommer att sakna honom.
Jonas Ellerström, författare och översättare