På de litterära sällskapens dag i Gärdslösa var temat för föredragen ”Rädsla”. Här följer PehrOlov Pehrssons föredrag om rädsla i Anna Rydstedts poesi.

Det har talats mycket om rädsla den senaste tiden.

Vi får och det redovisas enkäter om hur, när och var människor är rädda och varför?  Om den personliga rädslan för att dö, bli sjuk, rånad, överfallen, våldtagen eller ”bara” för att gå ensam hem i mörker. Rädslan för att inte komma in på bostadsmarknaden, för att barnen inte skall gå i en bra skola, för att inte få plats på äldreboende, för att inte få en värdig död. Om den kollektiva rädslan för samhällsutvecklingen hemma och i världen, för Trump, Putin, Marine le Pen, Kim Yong-Un,  för Sverigedemokrater och religiösa fundamentalister, den globala uppvärmningen, miljöförstöringen, artificiell intelligens och syntetisk biologi.

Och så förstås för terrorism och terrorister. Terrorismens viktigaste vapen är inte sprängladdningen, lastbilen eller skjutvapnet. Terroristens viktigaste vapen är rädslan, rädslan som griper om sig, som sprider sig långt utanför Drottninggatan i Stockholm 7 april, Manchester, Bryssel, London, Berlin, Nice eller Paris både i tid och rum och som når långt många fler än de som dödades och skadades där och då.


Så vad är då rädsla? Det är en känsla inför ett hot eller farofyllda situationer, en fundamental instinkt som uttrycks mycket olika från person till person. Enligt Wikipedia har rädsla en mängd synonymer: fruktan, bävan, förfäran, ångest, fobi, ängslan,förslagenhet, räddhågsenhet, feghet, klenmod, oro, skräck, fasa -  men bara ett motsatsord: mod.


Etymologiskt härstammar ordet från fornsvenskans räda (verb)- darra eller skaka. I aktiv form blir räda att avskräcka någon, mana på kreatur. Så när vårt barnbarn Sally en gång som fyraåring blev skrämd av en man med mask och senare mötte honom sa ”där är han som räddade mig” använde hon ordet på dess ursprungliga sätt.


Man kan vara rädd för något men också rädd om något. På svenska används samma ord men på engelska heter det afraid, scared, frightened och care for, take care of, på franska avoir peur och avoir soin de.


Men - jag skall ju tala om rädslan i Anna Rydstedts författarskap. Och här är det sannerligen ingen brist på rädsla. Rädda personer beskrivs som sårbara, känslosamma, hämmade, allvarliga, ordentliga och ofta pessimistiska. Mycket av detta passar in på Anna och kan ibland ses som negativa drag men har sannolikt varit evolutionärt viktiga för släktens överlevnad och kanske för hennes.

Rädslan handskas man med genom att ta kontroll över sitt liv och Anna kämpade verkligen med detta. Filosofen Spinoza har sagt ”Rädsla kan inte finnas utan hopp, inte heller hopp utan rädsla”. Jag skall ge exempel på dessa dubbelheter, rädsla och hopp, rädd för och rädd om, i hennes diktning.


Redan i debutsamlingen finns dikten Rädd kanin – som beskriver hur det lilla djuret gömmer sig, gråter och skriker ut sin rädsla mot den tysta månen.

Rädd kanin tuggar gräs

i spädgröna vårdagar.


Rädd kanin klipper öronen

åt kaninernas ångest


och skuttar med fruktan

i ögon långt bort.


Rädd kanin gräver bo

djupt nere i jorden.


Rädd kanin gråter

i svart håla.


Rädd kanin

skriker åt månen.


Det fortsätter i Lökvår med  dikten Morgonsikt där morgonens sol går över i moln och regn och slutar med stormen som ”rider sen runt huset hela natten”och med Dotter Rädsla (med stor bokstav)

Min rädsla är min enda familj

med mor och far och eget barn,

som jag strävar att försörja

med varje morgon renad själ,

med varje kväll tvivlande och tröttad själ.


I Presensbarn beskrivs rädslan för att förlora fotfästet i tillvaron och hur hon försöker bemästra den genom att i Tung av jord  låta sig tyngas ner, bli mera jordnära, mer realistisk av jord på händerna.

I titeldikten Presensbarn talas om rädslan för det som skett, det som skall ske, det som kan ske, det som skulle kunna komma att ske – om inte

Havet är farligt, mörkt, djupt och kallt och drar neråt i Solgatan men dikten slutar i ljus

Sundet är så djupt.

Sundet är så mörkt i djupen.

Sundet är så kallt.


Håll mig i handen,

så dansar vi från döden,

Lasse, Lasse liten.


Solgatan bär oss,

håll mig hårdare i handen

- och vi skall Kongens Nytorv nå.


Även i  Som båten klyver vattenytan från Dess kropp av verklighet, som annars är en rätt ljus diktsamling dedicerad till maken Gustav, finns kampen mellan rädsla och hopp och där kärleken skapar lugn genom att klyva rädslan.

I diktsamlingen Genom nålsögat blommar ångesten, rädslan ut. Rädslan för mörkret och dimman som visserligen betvingas i Gryning kommer

Gråt ej, lilla vilja,

du skall bli stark och stor.


men som  följs av Soldikt 1982.  Här är allting ångest, här beskrivs rädslan som leder till instängdhet och kampen för att bryta sig ut ”Jaget bultar mot sina gränser” ”det är mycket brant inom mig” ”Jagsvaga, Jagbrista,” ” Jaganna, jag ropar dig i djupa nöden” ”Jag går på brinnande blankis”.


I Bär det stora barnet har barnet berövats eller berövat sig sina domäner och rädslan måste betvingas ”Ge mig mina händer tillbaka” och i titeldikten Genom nålsögat skall det ske med”en stav i den ena handen och krycka i den andra handen” om man uttalar besvärjelsen ”Det skall gå bra. Det skall gå bra”.

Men det går inte så bra. I Svarta kardinaler faller diktjaget djupt, i djupa mörkret, i djupa hålet. Trots den ljusa titeln Sommar står kring äng och hus är dikten fylld av ”Ångest är i rosens doft.” ”ytterrockens svepnad omkring jaget brister”.


Slutligen i Kore är flickan så rädd för Persephone inom sig, Persephone som vill vara kvar i underjorden, som vill utforska den farliga och förbjudna sexualiteten ber samtidigt modern rädda henne  ”dra mig över floden”. Mamma Demeter å sin sida är rädd för att förlora barnet/flickan 

Tror du nånsin,

att du nånsin,

kommer åter till de blommande ängar?

Men allt vissnar, hon söker henne överallt. De blommande ängarna, Sedums sköna sånger är för alltid förlorade.


Och i Speglarna speglar en Skugga

Nu är jag rädd.
Nu är jag i skuggan av mitt liv.

Men träden grönskar ännu,

ger mig lä i sina skuggor.

O träd läa mitt liv

den tid livet står.


Så förenas begreppen rädd om och rädd för. Människans stund på jorden är kort.

Och vinden blåser sommarvind


I Mörkret

Mörkret vill dig väl.

Ändå är du rädd för mörkret,

som vill dig så väl.


Sluta aldrig att älska.

Mörker överfaller världen.

Mitt sinne bor i världen.

Så är mörkret i mitt sinne.


Det är genom att beskriva kärleken som man gör rädslan maktlös. Att beskriva är aktivt, det kräver självrannsakan och självinsikt, analys och precision. Kärleken är inte bara god, den har också en svärta . Klichéer, floskler och massgemenskap ”vi i Sverige tar hand om varandra”, ”tillsammans för kärlek”, ”visa kärlek, var inte rädda” som vi överöstes med i april 2017 från olika företrädare för staten är till intet förpliktigande och leder till passivitet i stället för att visa och reagera med ilska, raseri och rent av hat.  Det var som det vore skamligt att känna så. Kärleksmanifestationer, kärleksfulla blev till kärleksfylla. Man besegrar inte terrorism med kärlek, statens roll är att skapa trygghet för att möjliggöra kärlek.

 

Redan i Venus födelse ur Bannlyst prästinna lyser vördnaden för skapelsen och dess skörhet ”knäcker snäckan, skör som ett äggskal”. Här uppenbarar sig den Himmelska Venus – den gudomliga kärlekens källa- och hälsas av våren till höger och av vindgudarna till vänster. Botticellis tavla som av vissa sågs som hednisk av de nyplatonska däremot som ett flöde mellan Gud och universum i en ständigt uppåtstigande och nedåtgående ström av ande.

Bilden av födelsen återkommer i Sommarkropp ur Lökvår  ” Då stiger jag ur havet hastigt och snuddar foten tätt vid min sommarkropp”.


Den stora förundran inför naturen i all dess vardaglighet och i samspelet med skapelsen/solen återkommer i många dikter, från Frukost med en blinkning åt Elsa Beskows Solägget till Septemberpastoral  ur Presensbarn med sina beskrivningar av te,bröd,smör,ost och honung respektive harsteken med ”rönnbärsgelé, besk, söt, stark, ljuv och med gurkans brinnande smaksymfoni,”.


En än tydligare omsorg om naturen  och ifrågasättande av människans och teknikens överhöghet framkommer i  I bilarnas revir   med fåglarna och igelkotten som krossas av

”ett ståltonnage i väna sommarnatten,

då månen - själv jagad av rymdkarossens människa -

var ditt vittne ifrån alvaret”.

Sommaren 1969 då Neil Armstrong blev den första människan på månen med orden  ”a small step for a man, but a giant leap for mankind.


Eller Den lille brune , tjurkalven som förs bort till slaktbilen för att dess korta liv, bestämt av människan, skall avslutas. I Troligen trygghet, bara trygghet  är det diktens kvinna som in i den gemensamma döden skyddar sin hund för att bli rädd eftersom ”Han var allt hon hade. Hon var allt han hade” och som genom denna handling ger värdighet åt ett liv som annars varit så osäkert, så osjälvständigt, så fyllt av otrygghet.

Koltrasten vid Ersta sjukhus  får ge trygghet och tröst ”i smärtans timmar” när inte annan tröst finns.


Men Anna är också rädd om människorna, om sin döende mamma i Du visste, då hon gömmer spegelbilden för henne  och i Mamma i världen, sista strofen, då den döda mamman stoppas om för att hon inte skall frysa.


I Dess kropp av verklighet återkommer naturens motståndskraft och som beskrivs i Lågande landskap. Själv minns jag  den varma sommaren 1975 då jag bar vår äldsta dotter, Sallys mamma,  på axlarna i stekande sol  över de bruna sjöängarna och på flisan i  sjögatan upp till huset vid alvarkanten.

O du tappra cikoria!

På din ljusa blåhet

tar ingen torka kål.

Lysande blåa ogräs på den lågande bruna jorden!.


Hotet mot naturen kommer allt närmare Annas plats i världen, Ventlinge och Grönhögen, när företaget Terra Bona 1974 vill använda den nedlagda Ytongfabriken för att bränna miljöfarliga industriprodukter vilket motiveras av att det skulle ge en hyresinkomst till kommunen.

Rädslan om miljön och naturen gör att hon avhänder sig ansvar för ansvarslöshet, överflödsproduktion, tärandet på ändliga råvarutillgångar för barnens och barnbarnens skull, men allra mest för de människors skull som bor i Grönhögen i Mörbylånga kommun på södra Öland.

Jämför med hur kommuner idag schackrar med vår integritet för kortsiktiga inkomsters skull när man tillåter gasledningen Nord Stream 2 att etablera sig i känsliga Östersjöhamnar.


Naturens dubbla budskap om trygghet och död är ständigt närvarande i Anna Rydstedts diktning. Den  sköra jordskorpan med sin tunna livgivande atmosfär får avsluta denna betraktelse av olika aspekter på begreppen rädd om och rädd för.  I Kore

Regnet faller stilla lugnt

på sin väg till havet.


Och jorden flådd och frätt,

i vattnen frätta fiskar.

Högt cesium i marken kvar

i fyra människoled.


Barn,

i ditt första arv med modersmjölken

även dioxinerna.


Och mycket sot kring jorden står,

och mycket skrot i rymden far.


Dikten är skriven i det osynliga radioaktiva ljuset från  Tjernobyl i april 1986- vårt yngsta barn Calle, sex månader, hade just lärt sig sitta och krypa men fick inte sitta i gräset. Själv mötte jag tre år senare barnen i katastrofområdet som aldrig fick lämna skolrummet under skoldagen, som inte fick äta potatisen som odlats, äpplena på träden, svampen i skogen, fisken i vattnet. Men dikten avslutas med något slags hopp

Då skall vi glädja oss över en maskros

och ett askskott,

en nässla,

en tibast

och en ranunkel.”


Så har vi mött rädsla och mod, rädsla och hopp, rädd för och rädd om. Jan Olov Ullén skriver ”man blir kanske inte klokare av att läsa Anna Rydstedts dikter, hennes poesi rymmer inga tröstande lösningar, men antagligen en smula modigare”. Förhoppningsvis har vi nu blivit det genom att läsa och lyssna tillsammans.


PehrOlov Pehrson

Övra Segerstad, juli 2017